Skräckblandad förtjusning

Det känns som det inte är snart det är bröllop och långresa samtidigt som det känns att det är nära. Som att jag fastat i ett vakuum där den dagen liksom aldrig dyker upp. Jag är lugn, men samtidigt ganska rädd. Nervös och samtidigt längtar jag. Det känns overkligt alltihop. Att vi ska gifta oss känns visserligen inte så overkligt. Det har liksom alltid varit meningen. Att vi ska skriva boken om vårt liv tillsammans. Detta är ytterliggare en sida i vår kärlekshistoria. Det som är vi. Det är säkert saker som inte går som jag tänkt på bröllopet, men skit med det. Det är jag+Daniel+Ebba som är det viktigaste. De är det bästa, de ger mig lugnet som jag sjäv saknar och har de där fötterna på jorden som jag inte har. Mina fötter är upp och ner och vet inte alls vilket håll de ska trampa åt. Men deras fötter står stadigt på jorden och dom håller i mig när det stormar och blåser. Så allt annat kan faktiskt kvitta. Långresan skrämmer mig däremot mycket mer.....börjar få lite panik över att vara borta från allt och alla i Sverige i tre månader. Inhale and exhale.....