Ofta. Inte för att skryta, men minst tre/fyra gånger i veckan får jag en liten påminnelse om tiden som varit. Om de 3,5 år när jag var en av de röster som väckte dig var morgon, som fick äran att vara ditt sällskap i din morgon. Och jag saknar alla dom på andra sidan radion som lyssnade och fanns där. Som skickade blommor, som kom fram till mig på stan, som tyckte att dom kände mig. Jag saknar Johan och Anders som jag jobbade med. Som jag lärde känna under 3,5 år och som jag lät lära känna mig. Det var 3,5 år där jag skrattade som jag aldrig skrattat förr. Då var jobbet mitt allt. Verkligen. Jag körde bil 10 mil om dagen och satt i bilen 4.20 var morgon (typ. sådan var visionen i alla fall).
Allt har sin tid här i livet. Jag tänkte ibland när jag gick och la mig att imorgon är kanske dagen då jag krockar med en älg och inte klarar mig. Men jag klarade mig, i 3,5 år körde jag tio mil om dagen och blev inte utlasad eller fick gå efter de två magiska åren på Sveriges Radio. Så jag hade tur på många sätt och vis.
Var sak har sin tid här i livet. Jag är lycklig där jag befinner mig i livet NU, idag. Men jag tycker om att jag är saknad.
