Visionen och verkligheten

Föreställ dig känslan som infann sig i söndagskväll när jag efter över 1 års ledighet ställde klockan för att skutta till jobbet dagen efter? Jag har givetvis ställt klockan under min mammaledighet också (nån dag då och då) men då har det varit för bvc, mammaträffar, fika, parklek, babysång och annat bäbisrelaterat. Nu ställde jag klockan för att få snoffsa på mig vuxenkläderna, packa kontorsväskan och snöra på mig high heels och dags att jubba. Känslan då att jag börjar 9.00 och kan cykla till jobb.

Såhär tänker jag att jag ser ut när jag lugnt och sansat cyklar genom förorten:



Såhär är det på riktigt:

Va? Va? VAAAA.?

Jag förstår ärligt talat inte hur det snart kan va ett år sen vår lilla humla kom till oss. Tänk, den finaste lilla Ebbisen i hela världen hade legat i magen i nio månader och spexat och buffat, och sen föddes hon snabbt och lätt på 2 timmar en regnig natt i Halmstad. Och nu blir hon snart 1år. Sa jag att jag inte fattar hur det kan va så? En annan sak som också känns speciell: jag ska börja jobba nästa vecka. Efter över ett års ledighet. Skräckblandad förtjusning, men jag har köpt nya fina kläder och högklackade skor. Jag tänker att jag är vuxen nu och vuxna människor har vuxna, sofistikerade, avslappnade men ändå väldigt snygga kläder. Så ser jag ut när jag visualiserar mitt nya arbetande jag. Verkligheten är nog att klackarna gör ont som helvete, kläderna sitter inte skönt och det slutar säkert med platt-converse och slappejeans. Men tanken och visionen finns iallafall. Och på mitt skrivbord ska jag ha världens största bild av Ebbeluring. Och ja, det kommer komma fler förvånade inlägg som förvånat inser att Ebba firar sin första födelsedag.